.

Anna: 
Hej!
Du säger att ni är lyckliga? Ja, det tror jag men hur ska ni försörja er liksom? Vad ska ni leva på?
Du är typ 16? och han 18?
Du har inte ens slutat skolan och jobbar han?
Svar: Hej, du kanske skulle kunna ta och läsa min blogg lite mer innan du uttrycker dig .. Vi är väldigt lyckliga, ja! För det första är jag 17 och ett halvt år (fyller 18 år i mars) och för det andra undrar jag, vad har åldern för betydelse?
Självklart så hade det underlättat om vi båda har fast inkomst men vi klarar oss ändå p.g.a att vi bor hemma hos hans föräldrar just nu. Elias jobbar inte, utan han ska få gå klart sina sista år på gymnasiumet och jag har visst slutat skolan för jag har andra planer på G. Jag ska vara hemma med liten så länge som det går och sen söka ett extra jobb, jag är nämligen välkommen tillbaka på jobbet där jag sommarjobbade. Innan dess så ska jag ju vara mammaledig och då har man rätt till föräldrapenning, så vi kommer alltid att klara oss oavsett vad! Efter det så ska jag jobba ett tag och när jag fyller 20 år ska jag söka in på komvux och gå omvårdnadslinjen som man pluggar på i 1 och ett halvt år. Så man kan alltid ta igen sina studier, det är aldrig försent att börja plugga igen.
Dessutom om det skulle skita sig så är det så att jag har en social sekreterare sen 4 år tillbaka som kan hjälpa/hjälper mig. Det kanske inte är idealet att gå till socialen tänker ni, men eftersom att jag har varit inne i "den onda cirkeln" väldigt länge nu så har det varit helt normalt för mig och jag har fått sett socialen lite som mina föräldrar, tyvärr. Liksom vi bor inte i Afrika utan i Sverige och vi har ju den turen att dom aldrig har låtit någon människa dö av svält här. Så jag hoppas att du fick lite svar nu på dina frågor (jag såg det mer som ett påhopp lite grann) och till er alla andra så kan jag rekomendera att INTE komma med såna här frågor till en ung gravid kvinna. Självklart får man ha sina åsikter MEN ni ska veta att, det känns ganska glädjedödande när folk kommer med såna här kommentarer. Speciellt när man är jätte glad över att graviditetstestet visat positivt, då har man fullt upp med att tänka på hur man ska agera. Inte bara det, man är väldigt känslig också under graviditeten. Jag har även drabbats lite utav en mild form av graviditets deprission då jag knappt kunnat äta, fått panikångest, inte orkat ta mig upp ur sängen på dagarna nästan o.s.v. Som tur är så börjar det släppa nu tack och lov. Sen så är det lite onödigt att komma med det där nu, va? När jag har 5 veckor kvar till beräknad förlossning, finns ingen återvändo och jag kommer ALDRIG att ångra att jag behöll min lilla prins som jag älskar mest på denna jord! Hur som helst, jag tror många unga mammor och blivande förstår mig där ute hur det känns, men ni som inte förstår kan väl försöka anstränga er lite åtminstone i att sätta er in i våran situation, tack. /Jennifer.